Torsdagskvällens konsert bjöd på ett uruppförande: Christian Lindbergs "Olle och ångbåtsbryggan" för eufonium och blåsarensemble. En alternativ titel - utan andra likheter med Beethoven - vore "Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till Bohus- Malmön".
För den som i likhet med Lindberg har egna barndomsminnen från den här ön var verkets tio undertitlar inte vägledande; jag hörde i stället motorljud, måsars skriande, havets storm, barns lekar. Mikael Andersson hanterade sin solostämma med saklig och övertygande spelglädje. Verkets spännvidd är stor: ibland burleskerier på gränsen till happening, ibland ljuvt pastorala partier.
Dessförinnan hade Stravinskijs "Symfonier för blåsare" framförts. Verket, som är från 1920, har sagts ha samband med Debussys bortgång två år tidigare. Kanske, kan man tycka, skulle detta gälla bleckblåsarnas elegiska parti. Annars fanns här sådant som erinrade om vad som låg nära i tiden, till exempel "Pucinella-sviten".
När den 20-årige Richard Strauss komponerade sin "Svit för 13 blåsare" fanns förstås i medvetandet både Mozarts och Mendelsohns verk. Dessutom hörs här en viss storslagen, senromantisk gestik. Lindberg var mån om att frilägga verkets ibland intima karaktär; här fanns drag av både visa och hymn.
Tjajkovskijs "Capriccio Italien" blev den festliga, sprakande avslutningen, trodde vi. Men efter ihållande applåder exploderade ett extranummer signerat Hugo Alfvén: "Vallflickans dans" med tre klarinettister i huvudrollerna.