I går stod Barbro "Lill-Babs" Svensson på scen i Motala. Tillsammans med sina musiker bjöd hon på ett smörgåsbord av evergreens och schlagerlåtar.
Lill-Babs är ett unikum i svenskt musikliv. Hon debuterade på femtiotalet och hade sin största hit i karriären redan 1959 med " är du kär i mig ännu Klas-Göran". Under sextiotalet sjöng hon " jag är en tuff brud i lyxförpackning" och "April, April".
Lill-Babs är inte i första hand känd för sin musik utan mer känd för att vara just Lill-Babs. Hon speglar en egen värld och ett eget universum och kan därför endast jämföras med sig själv.
Den här kvällen i Motala kanske inte var den bästa av kvällar rent musikaliskt. Musikanterna och då framför allt trombonisten Ulf Johansson Werre fick lika mycket, om inte mer, utrymme än huvudattraktionen. Lite för mycket ibland.
Trombonsolo, trumsolo, pianosolo, bassolo och så ytterligare ett trombonsolo blir till slut något enahanda att lyssna till.
Lill-Babs går ut bland publiken. Pratsjunger med någon herre och skojar med hans fru. Det räcker inte. Showen lyfter aldrig.
Det hela känns orepeterat och svajigt. Långa stunder står Lill-Babs på scenen och agerar publik. Klappar takten och får liksom vi höra Johansson Werre sjunga och spela ett medley av julmelodier vilket han, dessutom, inte gör särskilt övertygande.
Kvällen räddas ändå något när Lill-Babs sjunger ett potpurri av sina mest kända låtar. Under en stund tänder publiken till och sjunger med och verkar trivas.
Men i stort var inte det här en kväll att minnas rent musikaliskt. Mer för det faktum att man fått se Barbro "Lill-Babs" Svensson i levande livet.
Och kanske var det det som var meningen med det hela.