Det känns fel att förringa den här kvällen genom att tillskriva ett trivialt TV-program alltför stor betydelse. Men jämför man med när Eldkvarn senast spelade i Linköping är kontrasten stor. Då var det inför en halvfull Crusellhall, medan det nu är ett sedan flera veckor tillbaka utsålt Garden.
Inleder med balladDet skulle kunna gå att ifrågasätta klokheten i att inleda med en nio minuters halvballad, fullkomligt drypande av Norrköpingsnostalgi.
Men Eldkvarn har inga sådana betänkligheter. Inte för att de behöver det heller när låten i fråga är "Alice". Publiken är genast med, och lagom till de första spontanapplåderna till de första "snön föll", står det klart att det inte finns minsta chans att denna kväll ska bli något annat än magnifik.
Spellistan är hämtad från hela Eldkvarns fyrtioåriga karriär, med viss tyngdpunkt på två av storhetsperioderna: mitten av 80-talet och slutet av 00-talet.
Att plocka ut höjdpunkter är svårt, då i stort sett allting är förkrossande bra. "Blues för Bodil Malmsten" måste dock nämnas. I sin ursprungliga version är den bra, men live är det alldeles enormt och framkallar rysningar över hela kroppen. Den infernaliska avslutningen på "Mina stjärnor har slocknat"och "Kungarna från Broadway"är två andra nummer som står ut. "Pojkar, pojkar, pojkar"går inte att misslyckas med, och den framkallar en verklig feststämning.
Klassisk liknelseDet finns en klassisk liknelse mellan den bredbenta rockens förgrundsgestalter och en rysk docka: Öppnar man Dylan, står där Springsteen, inuti honom Lundell och öppnar man sedan honom hittar man Plura. Men en sådan här kväll är den sistnämnde större än alla de andra. Och kommer fler och tittar tack vare ett TV-program, spelar det knappast någon roll hur trivialt det än må vara.
ANDREAS ANDERSSON