Emil Jensen får sin publik att tänka efter

Emil Jensen, Livs levande, Forumteatern, Nationernas hus, 27/4, CCC

Det finns något väldigt tilltalande i hans estradpoetiska filosofier fyllda av bitterhet över alltings jävlighet men som ändå slutar i en naiv tilltro till mänsklighetens godhet, konstraster som blir väldigt underhållande.

Briljansen ligger dock i Jensens sinne för att snappa upp fenomen i samhället och vrida till dem så att man till exempel skrattar åt vetskapen att 40-talisterna är den första generationen som vuxit upp med Monopol - en kommentar till debatten om våldsamma datorspel. Men det bästa med mellansnacket är att det är bevis på att kultur kan vara politisk utan att för den delen skriva sin publik på näsan, i stället får Jensen sin publik att tänka efter och själva ta ställning.

Vad är då problemet med sångnumren? Jo, problemet är att Emil Jensen fungerar bäst som ensam trubadur. Jensens styrka som textförfattare och artist kommer inte till sin rätt omgiven av ackompanjerande musiker med smarta arrangemang och svulstiga ljudmattor som får hans finurliga texter att blekna och hans röst att drunkna. Det är först i de mer avskalade låtarna som Jensen kommer till sin rätt - dessvärre allt för sällan. För den som vill höra låtarna rekommenderas skivan "Rykten", där texterna efter några genomlyssningar bryter sig igenom musiken och får rättvisa.

Emil Åkerö