En självlysande countryröst

Rösten bär lika bra i balladerna som i de mer klösiga låtarna. Mellansnacket är drivet och underhållande.

Bandet är elastiskt och följsamt, en scenartists våta dröm. I kväll spelar de main- stream-country och gör det helt exemplariskt, nästa månad lirar musikerna kanske något helt annat. Det svänger och går som på räls.

Jill Johnson har fastnat för den sortens countryrock som The Eagles definierade på 70-talet, här tryfferad med klagande Nashvillegitarrer och några droppar sydstatssoul. I den musiken har hon hittat sitt sätt att uttrycka sig. Det gör hon med den äran.

Lyssna på nya albumets självutlämnande "Say something" och "I should’ve left sooner", som är skrivna tillsammans med Nashvillekompositören Liz Rose.

Eller titellåten "Baby blue paper", som bygger på ett brev Jill fick från en tonårstjej som nyss hade förlorat sin mor i cancer. Här på scenen varligt framförd till komp av ensam gitarr och cello.

Dessa tre låtar är konsertens toppar. Själv hade jag gärna sett att Jill längre dröjt kvar i den sortens svärta, vemod, blåa längtan. Men det gör hon inte. Hon är så Trevlig, så Omtänksam och liksom Bussig hela tiden att smärtan löses upp som ett dimmoln i soluppgången.

Var och en för sig engagerar de egna låtarna, men tenderar att ta ut varandra i längden. Motmedlet för Jill och bandet blir att spela covers av företrädesvis Dolly Parton och The Eagles. Det är kanske rätt tänkt. Publiken suckar hänfört.

Jolene, jaaa. Desperado mmm, Islands in the stream, klapp, klapp, klapp.

Jill lyser lika mycket här och ger förstås järnet. Men det hjälps inte hur mycket hon tar i. Det blir ändå ointressant jämfört med originalen. Var är hennes egen röst i allt detta? hinner jag börja tänka. Jag får inget svar, för just då tar konserten slut.