Tänk så väl en violin "märks" när den befinner sig i en omgivning av bara blåsare! Inte minst gäller detta när den hanteras med sådan utstrålning som Cecilia Zilliacus innehar. Konsertens huvudnummer var Mats Larsson Gothes Konsert för violin och blåsare, beställd av Östgöta Blåsarsymfoniker. Ingen kan beskylla tonsättaren för att smeka medhårs. Musiken var på inget sätt tillrättalagd, ändå tror jag att han är angelägen om att nå fram till sin publik och att han vill förmedla ett angeläget ärende.
Förmodligen är det hela också svårspelat. Zilliacus spelade givetvis fantastiskt och så gjorde även orkestern. Musikens påtagliga energi drev intensivt musikerna framför sig med full fart ändå in i mål, och tillsammans med dirigenten Bäumer fick de ihop detta ganska invecklade bygge. Glissandi och wahwah-effekter bidrog till den särpräglade profilen. Den virtuosa Zilliacus fick göra skäl för gaget: hennes stämma innehöll en mångfald av dubbelgrepp, snabba passager, pizzicato, flageoletter, svindlande höjdtoner - Larsson Gothe såg till att instrumentets hela potential utnyttjades.
Kvällens övriga inslag blev i sammanhanget mer lättlyssnade, utan att för den skull vara lättviktiga. Dodgsons Brass-septett innehöll både klangvärme och frän "brassighet". Mendelssohns Nocturne var på ett sätt en bagatell, men de elva blåsarna putsade upp den genom sin i all enkelhet strålande frasering. Att höra Zilliacus helt på egen hand i Ysaÿes eldiga violinsonat skärpte lyssnandet, vilket artisteri! Tillsammans med sex av orkesterns musiker spelade hon musikantiskt tre danser ur "Historien om en soldat", så avspänt att hon gjorde ett vänsterhandspizzicato samtidigt som hon vände notblad med höger hand.
Och så satt man till slut och log fånigt och lyckligt av den muntra inledningen till Milhauds "Suite Francaise", intill förväxling lik rövarnas visa i "Folk och rövare i Kamomilla stad"!