Ernman blandar och bländar

Konserten började skakigt. Per-Erik Moreaus och Py Bäckmans "Koppången" är en modern klassiker, men folkvisa kanske inte är Malena Ernmans bästa gren. Uttrycket var trevande och det var faktiskt svårt att höra texten.

Detta tillsammans med den överdrivet spartanska dekoren (en minijulgran, en julbock och glitter på notställen) fick mig att börja tvivla på att Malenas julkonsert skulle bli så värst klassisk.

Dessbättre, jag hade fel. Redan i följande "När det lider emot jul" tog Malena ut de sångliga svängarna på ett helt annat sätt och inbjudne basbarytonen Markus Schwartz fyllde på med en kraftfull tolkning av Sibe- lius "Julvisa".

De sex kvinnorna i Svenska stråkensemblen tände publiken med Arvo Pärts meditativa och märgfulla verk "Summa" och Mats Bergström, en av landets finaste klassiska gitarrister, briljerade i ett snyggt eget arrangemang av "Ding Dong Merrily on High".

Medan "Stilla natt" fick en respektlös, lite slängig tolkning.

Småroligt, men inte mer än så, i likhet med andra mer "lättsamma" nummer under kvällen.

Bästa numret före pausen var duetten "Casta Diva", ur italienaren Vincento Bellinis opera "Norma". Den var både snygg och underhållande och Malena Ernman utnyttjade en del av sin fantastiska teknik.

Efter paus fortsatte aktörerna på scenen att blanda högt och lågt, burleskerier med allvar. Mellansnacket får dock bara med tvekan godkänt. Jag förstår dilemmat, alltför många klassiska julsånger på raken i en konsertsal kan bli lite för högtidligt. Å andra sidan kan försöken att lätta upp bli lite buskisartade (utan ädelbuskisens varma hjärta) så det är en svår balansgång och Malena träffar inte alltid rätt.

Att höra vår kanske främsta mezzosopran sjunga psalmen "Bred dina vida vingar" till ett mjukt stråkackompanjemang är fantastiskt, hon är allra bäst när hon är på fullt allvar. Att höra Malena leka jazzsångerska är långt ifrån lika intressant.

Det där med "tema jul" är inget som binder henne. Bra musik är bra musik, tycks hon resonera och lägger in "Pie Jesu" från Lloyd Webbers rekviem (dödsmässa) i programmet, sjunger sin egen schlagervinnare "La Voix" som sista extranummer och låter cellisten Johanna Sjunnessons spela Camille Saint-Saëns "Svanen" ur "Djurens karneval". Inget som direkt skapar julefrid, men men...

Publiken verkar inte ha några invändningar utan tar emot alltsammans med öppen famn och glatt sinnelag. Så vem är jag att klaga?