I skarp kontrast till den snabba tillväxt och hetsande konsumtionsindustri som utmärker dagens Kina, står den gamla traditionens poesi, filosofi och musik.
I denna kulturtradition flödar århundraden som flodvatten förbi. Tidsdjupet är stort, eller oväsentligt. Den enkla bilden av fågeln som lättar eller månen som sjunker i bergen, återkommer som sig lik i dikt som spänner över ett par tusen år.
Kontinuitet kan man tala om. Men i vår tid har den brutits. Instrumentet qin som går tretusen år tillbaka. Världens äldsta bevarade stränginstrument. Detta har nästan varit utdött - i spåren av Kulturrevolutionen på 60-talet.
Nu är det dock sakta på väg tillbaka. Detta speglar både en större frihet i kulturutövandet, en längtan efter en motbild till samtiden, men även en återgång till en möjlig förfinad elitkultur som detta varit en del av tidigare.
Cecilia Lindquist berättade engagerat och begripligt om detta vid torsdagskvällens program i Baptistkyrkan. Hon utgick även mycket från sig själv, hennes egen omtumlande resa i den kinesiska kulturen som ledde till detta musikinstrument.
Mycket mer om detta finns att läsa i hennes bok om qin som kom ut 2007. Till denna turné har hon fantastiskt nog lyckats presentera två framstående unga kinesiska musiker. Vi fick möta instrumenten i en lågmäld och laddad stund. Förutom den sjusträngade qin (just denna var från 1200-talet) även olika flöjter med mjuk och röstliknande klang.
Man kan inte säga mycket mer än att detta var ett högtidligt ögonblick; att med Lindquists ord och den musikaliska poesin få träda in i en annan värld, ett inre rum som är avskilt men levande.
LARS H JONSSON