Mozart med Die Kölner Akademie & Ronald Bräutigam
Crusellhallen, Linköpings konserthus 16/4
"Tidstrogen Mozart" var rubriken för torsdagskvällens program. Att uttolka äldre musik enligt ursprungets stilideal och klang är en ambition som utvecklas allt mer. Kunskapen fördjupas och kompetensen att hantera instrumenten växer.
Det är inte längre ett kontroversiellt förhållningssätt och det slår inte heller ut de "modernare" tolkningarna, utan versioner och traditioner existerar sida vid sida.
Personligen uppskattar jag det tidstrogna. Som regel ger det en närmare bild. Man kommer djupare i förståelsen av musiken, som den tänktes och upplevdes. Men visst, det kan ta ett tag att ställa om öronen.
När Ronald Brautigam slår an sitt pianoforte i den stora Crusellhallen blir det uppenbart. Volymen är inte hälften av det vi är vana vid. Kölner akademie med sina 16 musiker spelar även de tonsvagt, med sensträngar och tidsriktiga horn och oboer. Men de kan lätt överrösta klaveret.
För detta skulle jag önskat mig en mindre sal med mer kammarmusikkaraktär. Men det klingar fint, välbalanserat och väl intonerat. Dirigenten Michael Willens är diskret men distinkt. Detaljerna sitter rätt och nyanserna finns där.
Det tidstrogna spelsättet och klaverets förutsättningar innebär att musiken delvis kommunicerar på en annan nivå. Med Brautigams egna ord så "talar" spelet, snarare än "sjunger".
Det handlar mycket om artikulation och frasering; de enstaka tonerna får större betydelse. De blir som stavelser i ett ord, som gester i ett samtal, snarare än ett strömmande välljud eller en samklang.
Kvällens höjdpunkt är konsert i Ess-dur för piano och orkester, nr 9. Här tar Mozart ut svängarna och storheten i hans konstnärsskap börjar skönjas. Det kan sammanfattas i kontrasten mellan andantinosatsens dröjande mörka melankoli, och det efterföljande presto där tonerna dansar i kaskader, i en lek.