Missionskyrkan
22 november
Bara en och en halv månad efter att Christina Hörnell tagit över rollen som dirigent för Östgöta Kammarkör var det dags för den första konserten. Kören var dock långt ifrån oförberedd. De hade ett gediget och intressant program i pärmarna och många var solister med den äran. Tiden gick ovanligt fort när de begav sig in i den samtida musiken med existentiella teman.
”Kärlek och död, smärtsamma sånger.” Det var en bit kvar till fullsatt, kanske på grund av denna för vissa avskräckande rubrik. Så tungt var det inte som helhet, men när det var tungt, då berörde kören som mest. Som Jan Yngwes Ramaskri – Vox in rama, om de små pojkarnas död i Rama med text från Bibeln. Wow. En mättad inledning med rytmiserade inandningar och solister byggdes sakta upp mot klimax. Tragiskt, så att man tappar andan när text och musik samspelar så helgjutet. Den betydligt ljusare Four Songs of Love av Sven-David Sandström gjorde ett lika starkt intryck, med korta texter ur Höga visan. Sandström använder sig här av effektiv polyfoni och en färgrik körklang. Musik med en ständig, sensuell beröring.
Det visar på en körs styrka när de gemensamt har den där homogena klangen och därutöver har bäriga solister som går genom och över kören, när så behövs. Men kören var spänd inledningsvis, trots Christina Hörnell distinkta dirigering. Lite svajig, i Mäntyjärvis Canticum calamitatis maritimae, Sång om en sjökatastrof, som i övrigt imponerade med sina klangfulla solister och dramatik. Ett rekviem i miniatyr med nyhetsuppläsningen om Estonia på latin. Havet låg lugnare i Gösta Nystroems Vid havet. Östgöta Kammarkör lyckades med konststycket att föra Nystroems kyliga lyricism närmare, göra den varm.
A Child's Prayer hade stämmorna på tvären. En respektingivande tribut av James MacMillan för de 16 barn som sköts till döds i Skottland 1996. Skarpt och skönt. Så går vi bort av Olle Adolphson klingade oss sedan till ro. Existentiellt, samtida och angeläget fick programmet tiden att flyga förbi.