Att ta en fika med Gerhard Dornbusch var aldrig bara kaffe och bulle. Det var tio nya kanonsånger också. Och att se honom lyckas starta allsång på svenska med ett gäng bastanta tyska farbröder, det var en upplevelse.
Så berättar Gunnar Svensson, som var med när Dornbusch startade nu 54-åriga Rikskören Pro Musica, i sitt fina inledningstal till konserten.
Gerhard Dornbusch (1910-1976) kom till Sverige från Tyskland 1947, efter att ha suttit som krigsfånge i Frankrike i tre år. Vart han än kom startade han nya körer. Bland annat i Linköping, där han verkade som musiklärare. Allt han gjorde genomsyrades av tanken att musiken förbrödrar.
Körerna har bestått, liksom deras repertoar med en bas av folkmusik och madrigaler. Körmedlemmarna verkar också trivas och bli kvar, att döma av de många grånande hjässorna. Jag hoppas det inte betyder att återväxten är dålig, för det vore trist.
Klangen är fin, inga röster sticker ut i någon av körerna. Det är imponerande. Rikskörens sångare samlas bara två veckor om året. Dessutom måste körerna ha haft ganska kort gemensam repetitionstid.
Det grötar ihop sig lite ibland, men det är sångarglädjen som räknas, och den finns. Bäst blir det i folkton, särskilt i Dornbuschs egna arrangemang som får avsluta konserten.
Operasångerskan Åsa Dornbusch, spelar i en annan liga än körerna. Det känns historiskt när hon sjunger tre romanser som hennes morfar Gerhard komponerat. De är inte utgivna och har bara sjungits av tre personer. De andra två är Åsas mormor och mamma, och båda sitter i publiken.
På det hela taget är det två trevliga timmar, som kröns av allsång i Dornbuschs anda. Publiken får vara med och sjunga "I ett hus vid skogens slut", "Flickan i Havanna" och "Idas sommarvisa" - på samma gång. Det låter till slut riktigt bra. Som Gerhard Dornbusch sa: även den svaga rösten bidrar till körklangen.