Det är sorgligt tunnsått i bänkraderna och det finns förstås flera möjliga förklaringar: den hårda konsertkonkurrensen, att Linköpingsborna är dåliga på att masa sig ut, att artistens kärnpublik inte har råd att gå på en konserthuskonsert.
Förmodligen spelar alla ovanstående faktorer in, men säkert också det Marit Bergman själv påpekar - att ingen av låtarna på nya skivan har slagit.
- Vi kunde ju ha setts hemma hos nån av er i stället, säger hon också insiktsfullt när hon kommer ut på scenen.
Den här gången turnerar Marit Bergman ensam och gör pianoversioner av de maffiga arrangemangen hon satt ihop till senaste släppet "The tear collector". Och där har hon kanske problemet: när man skalar bort alla snygga stråkar, läckra beats och fiffiga körarr så måste låtarnas grundskelett verkligen stå för sig själva. I det här fallet blir det tydligt att de flesta låtar är uppbyggda på ungefär samma sätt och det blir ärligt talat lite enahanda.
Men det är mycket som är väldigt bra. Marit Bergman är en överraskande kompetent pianist, hon sjunger bättre än nånsin och allt är väldigt sympatiskt. Hon lyckas verkligen skapa en familjär stämning, och är en mästare på avslappnat och trevligt mellansnack. Några av låtarna sitter också som en smäck: "Tony", som är en pianoballad redan i originalversionen, och när hon bjuder på lite gamla låtar som extranummer höjs stämningen välförtjänt.
Annars är det när hon släpper in andra låtskrivare det blir som allra bäst. Covern på Firesides "Sweatbead" är klockren, och när hon mitt i konserten plötsligt lämnar plats för Linköpings-singer/songwritern Sofie "Firstnighter" Larsson är det inte bara sympatiskt. Gästartistens två låtar, varav den ena med Marit Bergman på komp och kör, är konsertens höjdpunkter. Och det ska inte ses som kritik mot Bergman, utan som ett krav på att omedelbart ge Firstnighter en egen plats på vårt lands stora scener.