Östgötabandet ägnade denna konsert till Bill Holmans verk, kanske mest känd för sin medverkan som arrangör på Natalie Coles inspelningar sa programbladet. Just så var det för mig, därför var det roligt att få uppleva fler sidor av hans hantverksskicklighet.
Det var inga dussin-arrangemang, även om grundharmoniken oftast var konventionell så hade Holman färgat ackorden mycket personligt och använt intrikata stämföringar. Varje ton verkade vägd på guldvåg, jag lyssnade till resultatet ungefär som till Debussy eller liknande.
Det innebar också ett ganska notbundet musicerande, så bandets skickliga musiker koncentrerade sig mer på notbladen än på oss som lyssnade. Men bra lät det: redan i första numret "Doctor Deep" spelade Pelle Anelid ett jättefint trumpetsolo, och i den vackra Ellingtonballaden "All too soon" gjorde Hans Åkesson detsamma på tenorsax.
Full fart framåtDet mesta gick i medium- eller balladtempo, och i ett så sofistikerat sammanhang gjorde Oliver Nelsons båda blueslåtar och de två avslutningsnumren stor skillnad. Här var det mer Full Fart Framåt. Skönt att få spela av sig sa pianisten Niklas Hakegård.
Åh, vad jag uppskattade att publiken väntade med applåderna till dess att varje låt var slut. I mina öron är det schablonmässiga jazz-applåderandet efter varje liten soloinsats ett otyg - det är väl ingen idrottsprestation det är frågan om! Självklart ska solisterna ha all uppskattning i världen för det de gjort, men det buntar man lämpligast ihop till EN bukett efteråt!
Generöst med creditPianisten och presentatören Hakegård gav efter varje nummer generöst med credit och applådutrymme till de solister som just förgyllt den avklingade musiken - precis så borde det gå till!
Cool musik + cooola gubbar = alla var nöjda.