Magnus Uggla
Konsert & Kongress, Konsertsalen
6 december, 2007
2007 har Uggla trots allt ändå upprättat sig själv något, både genom att göra en Plura och föregå sin skiva med ett intensivt och underhållande bloggande, men även genom årets skivsläpp, som i sina ljusaste stunder kan liknas vid en nytändning.
Hur tas han emot av Linköpingspubliken då? Ja, väldigt varmt är ingen underdrift. Redan efter första versen i första låten tystnar bandet, och ett dånande jubel far genom den fullsatta Konsertsalen. Sen fortsätter det i samma stil hela vägen. Några av Ugglas mindre folkliga 70-talsnummer är möjligen undantagna. Dessa har å andra sidan en kvalité som vida överstiger det mesta Uggla släppt på senare år. Det är lätt att glömma att han på 70-talet var något av det allra coolaste Sverige kunde presentera.
Det sentida materialet dominerar kvällen, och hur outhärdlig Uggla än kan låta på skiva, funkar det för det mesta ändå live. Och det är ytterst tveksamt om publiken skulle ha njutit mer av en Uggla som slagit knut på sig själv i en fåfäng strävan efter musikalisk utveckling. Nej, Uggla ger det publiken vill ha. Vilket även innefattar ett underhållande mellansnack, där han bland annat hånar Caroline af Ugglas och skickar en passning till staden store, svårmodige son.
Det folkliga slår dock över när Uggla och en av gitarristerna ger sig ut på en Allsång på Skansen-tur i publiken och låter oss önska låtar. Då ligger han farligt nära den lallande pajasen. Å andra sidan får han förmodligen kvällens starkaste gensvar i allsången på låtar som "Johnny Rocker" och "Staffans Matematik".
Och när han går upp på scen, bandet kommer in i igen, och de gör en helt fantastisk "Hallå", då är det mesta förlåtet. Sett till att Sverige dessutom är något överbefolkat av sämre begagnade Idol-människor och Martin Stenmarckar i gallerior, så har ändå Uggla en plats att fylla. Uggla behövs!