Folkmusikfesten trotsade lågkonjunkturen

Linköpings Folkmusikfestival visar inga tecken på lågkonjunktur - som annars många delar av kulturlivet. Åttonde upplagan av festivalen myllrade av liv. Än fler scener och dansgolv var igång samtidigt, vilket kunde göra det svårt att hålla överblicken.

Endast det sceniska dansforumet med nya möten mellan dans och musik, föreföll mindre i år. Kanske ett tecken på att det är omgörningar på riksnivå som påverkar Riksförbundet för folkmusik och dans?

Jag hade gärna sett lite kommentarer och bakgrund i programhäftet, kring hur festivalen lever i kulturlivet och hur tankarna sett ut inför detta år.

Intrycket var annars att många unga eller nya grupper bjudits in. Den svenska folkmusikscenen är vital och ny publik strömmar till. Som tidigare år var blandningen i alla åldrar ett av festivalens mest upplivande kännetecken.

Viljan att själv göra är också stor. Många verkstäder och kortkurser gick på dagtid, och under lördagskvällen fyllde det spontana "buskspelet" varje vrå i lokalerna runt Cupolen.

Dansandet är ju också starkt på Linköpingsfestivalen, som en självklar del i musiken. Problemet sedan tidigare kvarstår dock att den som vill ha en koncentrerad konsertupplevelse framför stora scenen kan bli lite besviken.

Malin Foxdal som tog stor publik och välförtjänt plats där, fick kämpa med att förtäta stämningen och öka publikkoncentrationen. Men hennes röst bar fint över folkhavet och jag tror många berördes av hennes utstrålning och närvaro.

Med sina fem medmusiker förmedlade hon en tät och varm ljudbild, där precision och samspel imponerade. Instrumentariet med mandola, mandolin, fiol, gitarr och munspel, kan sägas vara lite typisk för flera av årets grupper. Där dragningen västerut, till brittisk och amerikansk folktradition är uppenbar.

Motbild till det utgjorde bland andra sörmländska Kandels kapell som fortsätter att fördjupa sig i den judiska klezmertraditionen. De har vuxit musikaliskt till ett mer sofistikerat spel med mer av konsertkaraktär än dansmusik.

Utmaningen för folkmusikfestivalen är att breddas utöver det dominerande "vita". Mer av sent invandrad musik och dans behövs. Undantag i år var det dansanta och intensiva Ashoo band med passande tillnamn Glädje­bussen; ett projekt som etablerats i Sverige för att förmedla kultur från södra Iran som håller på att dö ut.

LARS H JONSSON