Håll för öronen, och du undrar vem i "The Muppet Show" han är. Läs hans curriculum vitae och du faststället att han är Alexander Rybak. Lyssna enbart på mellansnacket och du tänker att du förmodligen missat "Bolibompa"-jingeln och vaknat upp mitt i en barnprogramssändning. Släpp in alla sinnen, och du översköljs av frenetiskt gladlynt musik av en hyllad popkonstnär.
Salem Al Fakir är i stan. Killen som gått från klassiskt skolad, till kritikerälskad, och enligt devisen "klipp dig och skaffa ett jobb" (inte för att han inte hade något att göra innan) vaknat upp Melodifestivalsberusad och blivit folklig.
Iförd röd luva, glasögon, femtiotalsslips och snällkofta framför han musik med träffsäkra slingor, mycket da capo och stor charm på Platens Bar sent på torsdagskvällen. Gamla låtar blandas med nya. Publiken är entusiastisk och fångar snabbt upp melodierna, även om sorlet och stöket på Platens blir en ljudvall mot försöket att skapa stämning med ballad.
Jag anar många gamla fans, i just förmågan att fånga låtarna på första strofen. Det är publik att vara älskad av snarare än folklig med. Själv är jag där med skyhöga förväntningar, men tycker inte det lyfter riktigt. Inte upp till mina förväntningars nivå i alla fall. Rummet, tiden och handlingen går liksom inte helt ihop. Musiken är lite för snäll för en 23.30-konsert på en utpräglad källarlokalsscen. Och det blir lite "The Muppet Show" möter Rybak möter "Bolibompa", till den sträva doften av öl, men också till ljudet av härliga popslingor.