Det innebar en maffig ljudbild i såväl den rytmiskt vitala ”World of Warcraft” som i Tjajkovskijs ”Francesca da Rimini”. Antalet medverkande skulle kanske ha kunnat generera ännu bredare klanger, men med så unga musiker är det inte underligt att lite försiktighet infinner sig gällande färgernas fyllighet och hur de dynamiska svängarna tas ut. Men stråkcantilenan – Tjajkovskijs adelsmärke – glänste, liksom i LSO:s tolkningar av Smetanas ”Moldau” och Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit”.
De båda solokonserterna var sinsemellan mycket olika, men hade solisternas varma och mjuka klang i sina instrument gemensamt. Glazunovs saxofonkonsert tillhör standardverken i denna sällsynta genre. Den var lätt att ta till sig vid första genomlyssningen, och Veronica Svärd Nilsson spelade vackert och behagligt mot fonden av känsligt hanterade stråkar.
Mer av konserterande dialog mellan solist och orkester fanns i Tomasis trombonkonsert, där Leif Wangin spelade strålande och Hanna Ohlson Nordh ledde det hela med små gester. Hon och Niklas Tamm bytte av varandra på dirigentpulten, de är båda Glenn Mossops elever.
På egen hand spelade Ungdomssymfonikerna Ravels ”Pavane för en död prinsessa”, innehållande ett snyggt hornsolo av en för mig ännu obekant ung musiker. Ungdomarna var duktiga och roliga att höra, och det är hur meningsfullt som helst att de och deras lärare fortsätter på den inslagna vägen. Att få spela med rutinerade proffs är säkert ovärderligt – en jättebra satsning av LSO, som själva har utvecklats mycket sedan jag senast hörde dem. Jag är övertygad om att de också har mycket mer att ge! De behöver och är värda en större publik än vad som var fallet denna söndag.