Ingen var beredd på den stora publiktillströmning som skedde igår kväll, rad efter rad fylldes snabbt i Spgelfoajén. Konserten blev försenad medan arrangörerna fyllde på med fler stolar längst bak, men ingen var ledsen för det, allra minst musikerna. Cellisten Jesper Svedberg tyckte att det var underbart.
Och de gjorde skäl för sitt goda rykte, konserten var i stora delar utsökt. Rachmanninovs "Trio Élégiaque" nr 1 var mycket typisk tonsättaren, dels dessa passionerade utspel och dels hans sångbara melodier som tål att upprepas. Det var en fullödig trio med värme och säkerhet. Musiken drog till sig uppmärksamheten istället för de enskilda musikerna. Beethovens tredje "Pianotrio" opus 1 - det första han skrev för offentligheten - var frispråkig och full av entusiasm utan att lämna mycket till undertexten. De fångade andemeningen i denna märgfulla musik. Kungsbacka pianotrio, som även består av Malin Broman på violin och Simon Crawford-Phillips på piano, tycktes vara överens om varje fras, in i minsta detalj.
Hans Wener Henzes modernistiska efterkrigsmusik hade bokstavligt talat vackra delar. Hans poetiska serenad "Adagio Adagio" växlade mellan brustna och glasklara harmonier i allt lugnare sjok. Avslutningsvis spelade de Sjostakovitjs "Pianotrio" nr 2 i e-moll, en trio vars fjärde sats man aldrig glömmer. Stycket är en elegi över en god vän, och de i tid närliggande koncentrationslägren under andra världskriget. Den inleddes med spöklikt kala toner i dialog mellan violin och cello med pianot som svart klangbotten. Brysk och mörk gatuhumor förstärkte ibland den allvarliga stämningen. Tyvärr var pianot lite väl starkt i tredje satsen och störde så flödet, men fjärde satsen var till större delen hotfull och drabbande med sina skeva folkmusikdoftande halvtonsvändningar. Violinen studsade lätt som en marionettdocka innan det sanna militära hotet anlände i det makalösa pianotemat.