Nyårskonserterna består traditionellt sett av Straussvalser och lättsamma operetter. Då programmet är fixerat är utmaningen i första hand att skapa och bibehålla glamouren, eller illusionen av den.
I den fullsatta (och prosaiska) Crusellhallen fanns både teaterkikare och galaklänningar. Den finska sopranen Sirkka Lampimäki hade mer än sin beskärda del; fyra storslagna klänningar fick vi se under kvällens lopp, men hon vann fort publikens hjärtan med sitt opretentiösa sätt. Även om inte operaariorna stod i centrum, var det Nattens drottnings aria "Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen" ur Mozarts opera "Trollflöjten" som övertygade undertecknad. En av de bästa tolkningar jag har hört. Så rent, så naturligt och glödande - inte underligt att Sirkka Lampimäki är känd för rollen.
Landshövdingen Elisabeth Nilsson trädde fram som konferencier och presenterade bland annat den finska dirigenten Anna-Maria Helsing som ledde Linköpings symfoniorkester. De glittriga detaljerna saknades, men det behagligt släpiga draget efter klänningarna fanns där och fraseringen var vacker. Linköpings balettförening lekte bokstavligen med stråkar i Strauss "Pizzacatopolka" och fann masseffekter bland svarta klänningar och röda västar i Brahms femte "Ungerska dans".
När traditionen är rättesnöre uppskattar man utflykterna desto mer, som när Lampimäki tar fram valsen "Zemfira" ur August Tavaststjernas (1821-1882) sångspel med samma namn. En fin komposition med egenartade utsmyckningar som inte spelats med orkester på 130 år.