Eftersom basisten Anders Jormin och de andra missförstått varandra fanns han inte på plats när konserten skulle börja, så pianisten Bobo Stenson och trumslagaren Jon Fält spelade lite på duo under väntetiden. Så kom Jormin, med andan i halsen, och den riktiga konserten kom ihåg 50 minuter försenad.
Det var värt att vänta! I den ypperliga musiklokal som Vätternkyrkan utgör spelade trion särpräglad och generös musik. Stenson hade för det mesta skruvat in en lyrisk våglängd och spelade mycket vackert. Det var inte alls så att han var stjärnan som de andra backade upp, utan de var verkligen ett kollektiv. Den väldige Jormin hade en rejäl pondus i sitt utspel och i sin baston, nog lät det lite tunt innan hann dök upp.
Och så Fält som med sitt minst sagt okonventionella trumspel och dova cymbaler lätt drog uppmärksamheten till sig. Han spelade aldrig en rak takt eller två likadana takter utan överraskade ständigt med sitt gnidande och puttrande och rasslande. Han var rolig att både se och höra, och förmodligen skulle han åstadkomma något liknande med vilka ljudkällor som helst, utan att behöva sitta bakom ett vanligt trumset.
Musiken var övervägande eftertänksam och utforskande, gestiken och volymen liten och försynt. Men inom dessa ramar hände det massor! De tok-körde aldrig, men när de ibland lät tonerna lossna och lyfta och gav större utrymme åt en tydlig puls svängde det så att de levande ljuslågorna fladdrade.
Det låter kanske konstigt, men på något sätt tyckte jag att musikerna steg tillbaka medan de däremot lyfte fram själva musiken. Utan något behov av att visa sig duktiga höll de ofta igen och kontrollerade energin på ett sätt som skapade spänning. På grund av omständigheterna blev konserten ganska kort, så hoppas vi får höra trion snart igen.