Tewes spelade genomgående dynamiskt och känsligt, han töjde på gränserna och gjorde saker man knappast väntar sig från det lilla anspråkslösa instrumentet. Och även om jag förbehåller mig att tycka att mandolinen har en begränsad expressiv potential så tog Freudenthals många kompositioner väl tillvara dess karaktär och möjligheter.
Allra mest märktes det i hans "Tre episoder", innehållsrika solostycken som Tewes spelade utmärkt. Den finstämda inledningen av "Sudden fire" var som ett stilla och förtroligt samtal mellan instrumenten, något som visade sig vara lugnet före stormen.
Men att spela den vackra violinsonaten av Grieg på mandolin? Tja, det skadar väl inte att testa, men nog blev det förhållandevis endimensionellt trots det skickliga utförandet.
Konsertens fokus var Freudenthals kompositioner, ofta både imponerande och berörande. Men vi påmindes också om vilken suverän pianist han är.
Hans solospel i sin egen festliga "Toccata" skimrade, sprakade och dundrade.
Finkultur? Jo, om begreppet ens finns så var det kanske det. Men en mer informell och avspänt trivsam atmosfär runt ett så generöst musicerande är svår att tänka sig! Och de särpräglade akustiska förhållanden som råder i slottets rotunda är de bästa tänkbara för den här typen av samspel mellan musiker och publik.