"Oersättliga traditionsbärare" eller "patetiska föredettingar"? Snarast det första! Om inte annat så var det här en charmfull och avspänt svängig humörhöjare. Wyman började med att säga "här har vi aldrig varit förut" - kanske inte konstigt att han glömt deras förra besök. Nu som då var veteranerna Georgie Fame och Albert Lee på plats. Vid Hammondorgeln gjorde Fame sina pålitliga Ray Charles-nummer, Lee levererade sedvanligt smakfullt gitarrspel och sjöng dessutom boogien "Jump, jive and wail" uppbackad av ursnygg stämstång.
Röst som tillför
Soulkvoten fylldes av sångerskan Beverley Skeete, vars röst verkligen tillförde något bland alla gubbar på scenen. Gitarristen Andy Fairweather Low är en semi-stjärna från 60-talet som måste vara den optimale stödmusikanten, tillsammans med Skeete fick han till en knivskarp "Harlem shuffle".
Stabil grund
Trots att Wyman själv har ett kroppsspråk i Tutanchamon-klass är det svårt att ta till sig att han är 74 år. Han är i sanning ingen flashig musiker, men han spelar effektivt och gör det en basist ska göra: lägger en stabil grund för alla att gunga på. Tyvärr var hans basljud inte så distinkt.
Rhythm Kings är ett coverband men består trots allt av flera original som har skapat historia - kanske så nära rötterna vi kan komma i Europa. Deras repertoar är omöjlig att inte älska, basic-låtar framförda med stilkänsla och finess.
Munspel en höjdpunkt
Visst innehöll konserten transportsträckor, men i det varierade programmet fanns också höjdpunkter som Frank Meads munspel i Little Walters "I?m just your fool".