Det är inte många som har skippat melodifestivalen och OS och kämpat sig ut i snöstormen för att se Willy Clay Band. Men det är uppenbart att några Kirunabor i exil tagit sig dit. När bandet presenterar en låt som en kärlekssång från Tornedalen skriker någon fan vad jag längtar hem på sjungande lappländska.
Willy Clay Band spelar en sympatisk countryinfluerad rock. De är duktiga musiker som smyckar sina låtar med extremt snygg stämsång, som jag inte kan låta bli att charmas av. Tyvärr känns allt lite väl trevligt och snyggt förpackat även om tempot höjs med singlarna Most of all och Mighty good time.
Men då bandet berättar om sin fängelseturné och spelar några låtar på det temat får konserten den tyngd som jag saknade i början. Speciellt när sångaren plockar fram banjon och spelar Jailbird.
Som extranummer får Linköpingspubliken höra The Bands The Weight som Willy Clay Band gör en utmärkt cover på. Den låten är den injektion man kan behöva en vinterkväll som denna, och jag mår finfint där jag står och klappar takt med den övriga publiken.
Jag pulsar hem i snön efter en trevlig men inte direkt omvälvande musikalisk kväll, med ett behagligt välmående som Willy Clay Band skänkt mig.