Sex unga högklassiga instrumentalister fyllde med sitt självklara musicerande de gamla barockmästarna med massor av energi. Tre stråkar, basso continuo och den i kammarmusikaliska sammanhang ovanliga trumpeten.
En barocktrumpet torde vara rejält svårspelad, ändå fanns det inget svettigt och tillkämpat i Elias Svanbergs milda och behagliga ton.
ÖverraskandeOm utövarna inte drivs av en stark och livfull motor kan den här typen av musik bli museal och outhärdligt trist. Flera av tonsättarnamnen var obekanta för mig: Finger, Mudge, Corbett?
Fastän övertygande framförd och historiskt intressant var kanske inte all musik omistlig i sig själv; det är nog ingen tillfällighet att namn som Torelli och Biber tillhör dem som i högre grad finns kvar i det allmänna medvetandet. I den sista sonaten överraskade Biber med en halsbrytande kromatik.
Öppet slutMusikerna var också goda pedagoger och presenterade både musiken och sina tidstrogna instrument på ett förtjänstfullt sätt; chosefritt och nära publiken, som alltid på Kammarmusik i Öster- götlands arrangemang.
I samband med att han spelade 1600-talskompositören Michelangelo Rossis virtuosa och infallsrika "Toccata" berättade cembalisten Benjamin Åberg att Rossi i instruktionerna skrivit att man kan avsluta stycket när man vill, eller fortsätta så länge man önskar - en snarast modernistisk attityd som för tankarna till John Cage eller liknande.
Utöver allt detta välkomnade jag möjligheten att få besöka frimurarnas Johannes-sal, en mycket bra musiklokal med en akustik som både lyfte fram och svarade.