I lördags var det premiär för Norrköpingsföreningen The Crashs klubbkvällar i Linköping. En försiktig men lovande säsongsstart.
The Grand Station inleder. Deras funkiga stonerrock påminner mig om mina forna husgudar Kyuss men jag håller inne med alltför yviga uttryck för mitt gillande så här i början av kvällen.
Ett trettiotal personer har trotsat vinterkylan men alla håller sig på behörigt avstånd från scenen, med ett undantag. Längst fram står en ensam gestalt och tokdiggar som om självaste Metallica stod på scenen. När bandet går av märker jag hur han går fram och vill ha autografer. Gestalten heter Chrille Andersson och presenterar sig som delaktig i The Crash.
- Jag är lite galen, men man vet ju aldrig om de lyckas och blir kända, säger han.
Vindra har en tydlig ambition att en dag stå på en mycket större scen. Deras melodiösa rock av det mjukare slaget går nog hem hos en bredare publik. Sångaren Cliff Ljung har något drömskt i blicken och verkar redan ha gjort en inre resa till Ullevi.
Hårdrockens överlevnad
Strax innan huvudakten Prey ska spela får jag tag i medlemmarna Fredrik Plahn och Robban Bäck.
Är det viktigt att vara originell som hårdrockare?
- Nja, det viktiga är att man alltid spelar musik som man själv tycker om och vill spela, säger Fredrik Plahn.
- När vi är ute på vägarna känns det mer som att vi spelar för den klassiska hårdrockens överlevnad, så att den inte glöms bort, fyller Robban Bäck i.
Kompetent heavy metal
Prey startades 2003 och är inte vilket garageband som helst. Att tappa trummisen Patrik Johansson till Yngwie Malmsteen?s Rising Force hindrade dem inte från att släppa sitt andra album förra året. På scenen lyckas de dra i gång publiken med en dos mycket kompetent och rutinerad heavy metal.
- Om ni tycker Thomas är snygg så är det för all Botox, skämtar Fredrik Plahn på brett dalmål om sångaren Thomas Nyström.