Frågan är om detta inte var den bästa konsert med blåskvintett som jag hört!
De inledde med Iberts rörliga och positiva "Trois Pièces Brèves", och direkt från start märktes det som i mina öron i första hand kännetecknade konserten som helhet: det högt drivna samspelet. Då avser jag inte bara synkronitet i snabba passager, utan än mer fraseringar och nyanseringar så samstämmiga som om de kommit från ett och samma instrument.
Jag vill gärna ge ett extra plus för programsammansättningen; slätstruken och ointressant musik kan annars inte ens en elitensemble göra så mycket åt.
Lätt att ta till sigBeethovens samtida "Franz Danzi" har jag aldrig tidigare hört talas om, men hans d-mollkvintett klingade utomordentligt bra och var lätt att ta till sig.
Välbekant var däremot Carl Nielsens kvintett, ett av de mest kända verken för denna besättning och med de fina koralvariationerna i sista satsen.
De fem blåsinstrumenten utgör en suverän kombination med en outsinlig mångfald av klangliga möjligheter, något som söndagens program tog väl tillvara.
Harmonisk familjJag fick känslan av individer med starka egna karaktärsdrag som i all sin variationsrikedom bildade en harmonisk familj.
Inte minst påtagligt var detta i Anders Hillborgs "Sex stycken för blåskvintett", profilerade satser som ställde rejäla krav på utövarna och som bland mycket annat innehöll ett fantastiskt men obeskrivligt fagottsolo fullpackat med heavy metal-attityd.
Kort sagt: massor av härlig och uppbygglig musik flödade från podiet över salongen.
För att få en god musikupplevelse vill jag hellre bli berörd än imponerad - Royal Wind Quintet såg till att jag blev både det ena och det andra!