Sahara Hotnights. Gruppen från Robertsfors i Västerbotten har rest långt geografiskt, och ännu längre karriärmässigt. De tog sitt namn från en häst. Vann Norrans popfest, men beskrevs mer som ett norrländskt Kvinnor Kan-projekt än en musikgrupp i tidiga reportage.
De har gått från anonymitet till en allt tydligare fokusering på bandets sångerska Maria Andersson, från närmast påtvingad flanellskjortegrabbighet till begåvad tjejrock. Och de har skaffat sig en lång räcka av hits att ösa ur. Och öser är just det de gör. Från den sekunden Maria Andersson äntrar scenen och tar första tonen, genom femtontalet låtar och till det sista riffet, levererar bandet tät musik med tydliga röstrefränger. Man blandar låtar från senaste skivan med självklara hits. Spelar uppkäftigt och självsäkert. Det är snyggt och proffsigt, låter The Runaways, andas Blondie och luktar välstylad rockmusik. Publiken är på, utan att kunna texterna. Bandet är lite fåordigt, något mer fokuserat på musiken än publiken. Men det ökenheta musikaliska högtrycket som sveper in över Backstage förlåter alla sådana tillkortakommanden. Det här handlar inte om att kvinnor kan, för det vet vi att de gör. Det handlar inte om norrländsk ökenpop eller hästar, trots sådana namnreferenser. Det handlar helt enkelt om svensk rock där den är som bäst.
Christina Öberg