- Det är inte ofta man är i Linköping nuförtiden, säger Dan Hylander.
- Skyll dig själv, svarar någon i publiken.
Det är kort avstånd mellan musiker och den försvarligt stora publiken. Det munhuggs och skämtas, mellansnacket tar ibland längre tid än låtarna. Dan Hylander har dessutom varit bussig nog att låta publiken rösta på Facebook vilka låtar han ska spela.
Stämningen är uppåt första halvtimmen, från inledande "Bella notte" till den mest önskade låten "Och allt jag rymmer". Det känns lite som att slinka in på ett party där alla känner alla och har kul, men själv fattar man inte vad det är som är så roligt.
Trots att bandet rymmer namnkunnigt folk som Janne Bark och countrysångerskan Nilla Nielsen är det ganska otight och stundtals mer än lovligt tråkigt/bredbent. Dan Hylander känns igen i sitt axellånga hår och på sin breda malmöitiska. Han ger ett sympatiskt intryck, verkar inte ta sig själv på så stort allvar och delar gärna med sig av solistutrymmet till Bark och Nielsen.
Efterhand saggar showen och när det fläckvis tänder till är det snarare publikens entusiasm än musikerna som gör jobbet. Det är "Back to the eighties" och "Alla älskar vi Raj Montana band" för hela slanten. Fast det förstås, Janne Bark är alltid Janne Bark och i de stunder han kommer loss med slidespelet på sin svarta Dusenberg-gitarr så höjer sig konserten från sådär till okej.
Tyvärr fick jag lämna lokalen långt innan Dan och bandet spelade "Skuggor i skymningen", den låt som åldrats bäst av R M-hitsen. Då var jag tillbaka på redaktionen för att hålla min deadline.