Hon är lätt att tycka om, ändå kan jag tycka att hennes utstrålning på något vis är både ett plus och ett minus för henne: hon är så rar och äppelkindad och helylle att det nästan blir i mesta laget. Jag kan tänka mig att exempelvis Alice Babs ibland gav samma kluvna intryck. Men deras sångkonst kan ju inte ifrågasättas!
Eftersom nästan inget i konserten bryter av mot det städade och prydliga får alla Sissels sångnummer ett likartat tonläge, oavsett genre. Klockrenheten i rösten blir liksom det enda uttrycksmedlet. Samtidigt upplever jag det inte som ett påklistrat eller spekulativt drag, hon ÄR säkert så där genomtrevlig och då är det ändå värt respekt.
Bandet spelar de välgjorda arrangemangen proffsigt, men lite lamt. Fiolens närvaro betyder mycket för att tillföra nerv till det snyggt paketerade soundet. Allt är perfekt avvägt utan för mycket eller för lite av något. Därför blir Bangles´ gamla hit Manic Monday välgörande, i det att alla på scenen öppnar spjällen och i någon mån lämnar lagom-mallen för en stund.
Av alla de parametrar som kan tänkas karakterisera god musik finns det inget som slår en bra melodi! Den kvaliteten har Sissel och hennes musiker känsla för och de presenterar flera godbitar. Bland dem kan nämnas den välkända och njutbara Innerst i sjelen och hennes egen Sarah´s song, en vaggvisa som ett barn sjunger för sin mamma - hur vackert som helst!
Trots mina reserverade funderingar: ingen tar ifrån Sissel den enastående rösten och behärskningen av den!