Vad var orgeln för Felix Mendelssohn? Ett konsertinstrument bland andra? Hans språkrör när han ville förmedla en religiös övertygelse eller känsla, en andlig erfarenhet?
Den serie konserter med Mendelsohns orgelmusik som Staffan Holm inledde i lördags vill kanske inte ge svaret. Däremot kan man säga att här framställs frågan; svaret får lyssnaren efter eget skön forma.
Det är värt erkännande och beröm att denna serie konserter kommer till stånd. Vi behöver underrättas om att Mendelssohns musik inte bara är bröllopsmarschen, och inte bara det scherzo där (med Stagnelius ord) älvorna på ängen dansa .
För orgeln skrev Mendelssohn musik från tidigt 20- tal till sina sista år; vid lördagens konsert framfördes musik från perioden 1837-1845.
I varje fall två av de tre preludierna och fugorna, op 37,vittnar om den förtrogenhet med och beundran för Bach som Mendelsohn hyste. Inledningsvis klingade musiken i c-moll, men det härliga var att trots moll förmedlades en känsla av dur, inte minst fanns här vad jag vill kalla en underbar instrumentglädje
Avslutningsvis spelade Staffan Holm preludiet och fugan i d-moll, och i denna storslagna lovsång är inspirationen från Bach än mer påtaglig.
Helt andra sidor av Mendelssohn kom också till uttryck. Andandet med variationer visade sig vara en snarast folklig visa med en rik ingivelse i variationerna. C-mollpreludiet från 1841 präglades av ett nästan modern tonspråk, och visade oss en Mendelssohn som var vänd inåt men som lät den begrundande musiken klinga ut i dur!
Slutligen, om Allegrot i B - dur: Det jublande melodiska flödet vittnade här om glädjen i att skapa, om inte snarare att få vara ett medium för det som skapades!