När man söker svaret på frågan vad orgeln och komponerandet för orgel betydde för Mendelssohn är det klart att man först letar efter svaret i den musik han skrev. Varje sådant svar är preliminärt, osäkert, men i alla fall: vem talar till mig och vad vill han säga?
Tyngdpunkten i lördagens konsert var tre av de sex orgelsonaterna .op 65, tillkomna några år före Mendelssohns död och publicerade - SAMTIDIGT! - i Paris, London, Milano och Leipzig. Det säger något om hur han själv värderade dem. Mendelssohn anknöt - och det var självfallet för honom - till den tyska traditionen, dvs främst till Bach. Mest påfallande är detta i den sjätte orgelsonaten, och särdeles i den sats som har beteckningen Con moto maestoso. Här kan man få intrycket att Mendelssohn musicerar som om han kände att Bach från någon plats på orgelläktaren sände både uppfordrande och gillande blickar på efterföljaren.
Ett annat uttryck för att denna musik ingår i en tysk tradition är att koraler, koraliknande melodier, så ofta finns men som en sorts grundval. Det var ett skäl till att adagio- satsen i den andra sonaten, den i c- moll, klingade så skönt.
Överraskande men tilltalande var det att också kunna lyssna till en lite ovanlig Mendelssohn: allegrettot i d-moll var minsann lekfullt!
Men vem är det så till sist som talar och vad säger han mig?
Staffan Holms svar i lördags, så som jag kunde avlyssna det, blev detta: Mendelssohn älskade livet. Han gläds och han jublar över mycket. Han faller ibland i begrundan och till och med grubbel. Men på botten av allt finns en trosvisshet och en närmast oskuldsfull glädje.
Något säger mig att dessa antaganden om upphovsmannen nog också gäller exekutören.