"Born in 1974" sjunger Amir Chamdin i konsertens första och bästa låt och syftar på sig själv. Han skulle lika gärna kunna mena musiken.
Mean Streets känns mer som ett "projekt" än ett seriöst band, och det känns som att den stjärnstinna samlingen är mer intresserad av att ha lite partykul med en genre de gillar än att göra musik av något längre bestående värde.
Inget fel i det, egentligen. Chamdin är fortfarande en av få som kan se ut som Fonzie och ändå vara coolast av alla, och när han ställer sig som en Macahan med benen och juckar överkropp till musiken är det bara att ge sig. Pernilla Andersson jobbar oerhört hårt och glatt med imponerande simultanförmåga bland ett gytter av percussioninstrument, keyboard och körsång. Och Nicke Andersson har redan en så tung legendaura att han bara behöver närma sig svajarmen för att det ska susa i den inte alltför månghövdade publiken.
Rutin och scenvana finns alltså i massor, och så länge de spelar surfrocksosande Tarantino-soundtracks är det riktigt kul. När de grottar in sig i någon sorts Rage Against The Machine-rock med mer slammer än tryck är det sämre.
Och till nästa turné (det här var bandets andra livespelning någonsin) hoppas jag att de övar in lite fler låtar. Att springa in på under halvtimmen är inte så prisvärt.