"This machine kills fascists" så stod det på Woody Guthries gitarr när han for USA omkring och blev urtypen av det som vi i dag kallar en singer-songwriter. Och även om jag mycket väl kan tänka mig att den gode Guthrie gärna menade att hans gitarr bokstavligen hade ihjäl fascister så kan man också se det mer poetiskt. För få saker går snabbare till hjärtat än en god historia i en bra sång, kompad av bara en gitarr. Få saker öppnar hela känsloregistret så effektivt, och har man hela känsloregistret på vid gavel - då är man inte fascist.
Torsdagskvällen är gitarrkväll på restaurang LOrient. Och det blir mycket känslor. Tre akustiska akter, alla med personligt tilltal.
Först Tim Schmidt, Ödeshögssonen, som bäst beskrivs som en John Prine på promenadsemester i den engelska landbygden. Hans fina och ibland försynta sånger försvinner orättvist mycket i sorlet från öltörstiga och okoncentrerade.
När Firstnighter går på är koncentrationen högre i publiken och förstärkt med Erik-delen av The Marching Band hinner hon på en halvtimme visa att hon har något riktigt stort på gång.
Vid midnatt stiger The tallest man on earth ut ur skuggorna. Han förbannar en hemsk dag, tackar för att vi lyssnar och levererar sedan ett set med sådan intensitet att om man lyssnar noga hör man bilarna komma i självsvängning tills larmen går i parkeringshuset några våningar upp. Han spelar gitarr som en gud och sjunger sig igenom känslostormande versioner av låtar som "I wont be found" och "The Gardener" från debutskivan "Shallow grave". En timme flyger förbi och när han i sista låten sjunger "I plan to be forgotten when Im gone",är det bara att le hånfullt åt hans plan. Vi som var där kommer inte att glömma, vi minns honom lång tid framöver.