Det är en typisk senhöstkväll i Linköping med argsint snö, slask och vind. Inne på Garden är det desto varmare och upplagt för en kväll i bluesens tecken. Det är välfyllt av till mestadels medelålders män och kvinnor som kommit för att lyssna på Roffe Wikström.
Kvällen inleds av Linköpingssonen Slidin Slim, som bjuder på ett stabilt bluespass. I vissa stunder, som i det korta, men helt fantastiska partiet i ""They call me Mr. Misfit"", blixtrar Slim och hans band till, och visar att de är ett klart värdigt förband.
Efter en kort paus äntrar Roffe scenen. Efter att ha stämt gitarren vänder han sig om mot publiken, och mottar den första av många applåder. Även om mellansnacket för det mesta är något stapplande, finns det inget som helst stapplande i musiken.
Roffe är blues! Minsta ansiktsuttryck, rörelse och ton passar in och förstärker intrycket av att det hela verkligen är på riktigt. Roffe kryddar dessutom med små historier om vad låtarna handlar om eller hur de kom till.
Ett bra exempel är ""Allt för många gånger"" där Roffe tar upp en svår tid med sin fru, och skänker en ytterligare dimension till den redan fantastiska låten. Roffes gitarrsolo i samma låt förtjänar en omnämning.
Han sänker tempot och volymen och tillslut är det knappt hörbart. Det skapar ett otroligt stämningsfullt ögonblick som drar ner en av kvällens största applåder.
På det hela är det en intim tillställning, trots Gardens storlek, och när jag åter ger mig ut i höstmörkret värmer det att ha varit med.