"Jag gör inget annat lika bra"

I Sverige har Anders "Moneybrother" Wendin blivit allmän egendom. Så klart att det behövs nya utmaningar. När Corren ringer hem till honom är han jetlaggad efter att under ett par veckor ha smakat på USA-marknaden, där förutsättningarna är klart annorlunda.

- Jag är väl inte direkt någon kioskvältare i USA, säger han lätt sömndrucket.

Han har ändå levererat tillräckligt för att ett litet amerikanskt skivbolag ska vilja ge ut hans musik. Och under miniturnén som han gjorde med några oetablerade amerikanska band kände han att rutinen gjorde sitt.

- Jag känner ändå att jag efter alla år har jobbat upp en nivå där jag är en helt okej liveartist. Det känns ganska häftigt att kliva in framför 50 pers på ganska små ställen, och jag märker ju att jag automatiskt är mycket bättre än de andra banden på att ta publiken.

Är det viktigt att testa nya grejer?

- Jag jobbade som servitör innan jag började försörja mig som musiker på heltid. Där var det svårt att hitta på nya grejer. Fördelen som frilans är att jag har möjligheten, och det är roligare att göra det än att inte göra det.

Varje album - det har blivit fem sedan solodebuten 2003 - har också inneburit ett steg i en ny riktning. Inför den senaste skivan, "Real control" som kom i våras, försökte han hitta tillbaka till hur allt började och lyssnade in sig på sitt förra band Monster och demoinspelningar från tidigt 2000-tal.

Bruce Springsteen är ett namn som ständigt dyker upp när Moneybrothers musik ska kategoriseras, och "Real control" med sina Dexy?s Midnight Runners-dofter skulle kunna uppfattas som ett sätt att fjärma sig från den stämpeln. Men frågan hinner knappt ställas klart innan Anders Wendin börjar värja sig.

- Jag nämner aldrig Springsteen som referens, det är andra som gör det. Så fort en kille plockar upp en gitarr är det Springsteen och om det dessutom är en saxofon med så är det bara det. Jag skulle kunna rabbla 45 artister från 70-talet som jag låter mer som.

- När jag spelade med Monster pratade alla om Clash, nu är det om Springsteen. Men det vore i och för sig ännu jobbigare om de hade pratat om typ Depeche Mode, som jag inte gillar.

Han skulle kunna tänka sig att luta sig tillbaka med det han har - göra en Sverige-turné om året och släppa en skiva vartannat år. Ett tag. Sen tror han att han skulle må dåligt.

- Jag gillar att se nya platser hela tiden. Och så är jag arbetarklass och har en ständig skam när jag inte jobbar. När man är på turné jobbar man, men har ändå mycket fritid och kan träffa folk och kika i skivaffärer i städerna man kommer till. När jag är hemma känner jag mig rätt värdelös, faktiskt.

- Jag gör inget annat lika bra. Jag var en okej servitör, för det handlade om ungefär samma sak - att ha social kompetens och förstå vad restaurangen vill ha. Men jag känner att jag kan utvecklas på scen. Jag tror att jag har hittat min grej, helt enkelt.

Är du rädd att passionen ska försvinna?

- Nej, inte passionen. Jag tror verkligen att det här är min konstform. Men jag är rädd att inspirationen ska ta slut. Jag funderar ibland på hur det vore om jag vaknade upp och märkte att jag hade skrivit min sista låt. Det vore segt. Och så är jag rädd att jag ska ligga på dödsbädden och inse att första Monster-ep:n är det bästa jag gjort. Jag vet folk som tycker det.