Jerka - en oantastlig uttolkare

Jerry Williams dansar in på scenen i rosa kavaj och får mig direkt att leta i minnet. När såg jag senast en rockstjärna med rosa kavaj? Eeh... det måste ha varit Cliff Richard på Globen för ett par år sen. Och så börjar jag jämföra Jerry med Cliff. Båda är runt 70, de har hållit fast vid sina fåniga artistnamn, har lyckats behålla sin stora publik, har personliga röster utan att vara jättemärkvärdiga och lever högt på sin charm och spelglädje.

Varför skriver jag detta? Jo, en halvtimme in i showen bekräftar Jerry mina funderingar och börjar tala varmt om brittisk 50-talsrock i allmänhet och pionjärerna Cliff Richard & The Shadows i synnerhet och sen sjunger han "Travellin? light" och två andra Cliffhits. Ja, han har ju döpt hela showen efter Cliffs tidiga 60-talshit "Dynamite". Så visst finns en koppling.

En sak skiljer Cliff från Jerry, engelsmannen har cirka tio gånger så många stora hits att bygga en jubileumsshow kring. Jerry är i första hand en uttolkare av andras rocklåtar. En, när det vill sig, sjujävla bra uttolkare. Ju enklare desto bättre tycker jag.

När han och det flyhänta bandet Rebel de la Questa tar sig an klassiker som "Ready Teddy" och "Roll over Beethoven" är det hur bra som helst, musiken kryddas med Jerry Lee-piano och brölande saxar och jag njuter.

Men Jerry, som själv är en stor rockkonnässör, erbjuder också det oväntade, som en långsam, suggestiv version av Nina Simones "Sinnerman". Den och den mäktiga tolkningen av Ted Ströms "En vintersaga" ger föreställningen efterlängtad tyngd.

Mest av allt har musiker och dansare good fun på den bakgård, där showen utspelar sig. Skitig rock?n?roll är det inte tal om, det är rätt vattenkammat överlag, men det förlåter man dem. Jerry är på något vis oantastlig, han är sig själv, gillar vad han gör, bjuder på anekdoter från ett långt artistliv - och hans rörelsemönster är bara det värt halva entrépengen.

Värmde upp gjorde rocka­billybandet Fatboy, som på många sätt är intressantare än kvällens huvudfigur. Fatboy är musikerslang för ståbas och det karaktäristiska slap bass-soundet ger karaktär åt gruppens musik.

Fatboy har stil. Front­figuren, sångaren och låtskrivaren Thomas Pareigis är klädd i helvitt, medan resten av bandet bär svart. Läckert! Fatboy lyckas addera något eget till genren, ett mörkt stråk går genom vissa av låtarna som får en kuslig "Twin Peaks"-känsla över sig.

De spelar många låtar från nya skivan "Overdrive", där rockabillyn samsas med countrymusiken. Griper tag mest gör ändå "Way Down Low" från andra plattan. Märkligt att så gammaldags musik kan låta så fräsch och fängslande.

I "I can jive", showens allra sista nummer, förenas Jerrys band med Pareigis och de andra. Fullt ös och Jerry far som en guttaperkaboll över scenen och då - men först då - kommer publiken i Cloetta center på fötter.

LOLLO ASPLUND