Efter en dag när verkligheten trängt sig lite väl nära inpå, känns en kväll där Lisa Ekdahl musikaliskt vaggar världen till ro som en skön och avslappnad oas. Likt en förlängning på en Beppe Wolgers-scen uppträder Lisa iklädd en röd pyjamasliknande dräkt. Ett fotlångt morgonrockssvep har hon nonchalant hängt av sig.
Det är hon, gitarren, kompbandet med sonen, och rösten. För Lisa Ekdahl är så mycket berättande i sin röst och så mycket lugn i sin person. Det mest oväntade kan inträffa och ändå kännas eftertänksamt och välgenomtänkt. Och rösten bryggar över och knyter ihop. I all sin särart och särprägel.
Lisa Ekdahls svenska sångskatt – från debutskivan, över 00-talets ”Olyckssyster” och ”Pärlor av glas” med Winnerbäckssamarbeten, till nyliga ”När alla vägar leder hem” – är något som satt spår och ackompanjerat en tid i sin förändring. Genom livet har jag nynnat, knutit nävar och sakta rört mig genom mörka och ljusa rum till hennes musik.
Lisa må aldrig bli bättre än sin debutskiva, men vem kan klå perfektion? Rösten är lika klar som då, och berättartekniken spänner varje muskel och vilja, och tar i vissa fall ut svängarna. Självklart blandar Lisa sånger från nutid och dåtid, slänger in en tolkning eller två från ”Så mycket bättre”, men väljer att hålla fast vid just sina svenska texter. Precis som hennes röst förtjänar och behöver. Det är cirklar som sluts ikväll. Och famnar som behöver det. Ikväll har hon spelat i Norrköping. Imorgon kramar hon Linköping.
Christina Öberg