Johnossi: Full pott!

- Ljudet måste bli väldigt tunt utan bas, säger jag till en kompis någon timme före konserten. Gitarr och trummor, kan det vara något?

Till Cupolen har hela 746 personer löst biljett, troligen ett nytt publikrekord för arrangören L?Orient. Jag ställer mig längst bak och packar upp kamerorna i väntan på duons entré. Inombords fortsätter skeptikern att resa murar. The White Stripes. De är Sveriges svar på White Stripes. Seven Nation Army. Bara fotbollshuliganer tycker om den låten.

Johnossi är inte Sveriges svar på The White Stripes. Johnossi är ett av Sveriges bästa liveband. På en allt trängre rockscen känns deras spikraka och hemmasnickrade uttryck som en resa hem. Okonstlat, men samtidigt fullt av små hyss. John Engelberts ensamma akustiska gitarr låter som tre och spelas lika mycket med händerna som med effektpedalerna på golvet. Ett feltramp skickar ut en chockvåg genom PA-systemet, men det gör inget. Publikleden viker inte. Inte nu, inte i kväll, inte mitt under "Dead End".

Oskar "Ossi" Bonde sitter som gjuten bakom trummorna, som för ovanlighetens skull står längst fram på scenen, vridna ett kvarts varv från publiken. Oskar tittar in i väggen, men är ändå mer närvarande än de flesta rocktrummisar. Det här är inte John & trummor, det här är John och Ossi.

I en tid när alla musikskolor lär ut tekniker för energisnålt trumspel landar autodidakte Ossis mangel som en slägga mot trumhinnan. Varje slag kan och ska stå för sig själv. Teknik kan och bör ersättas med muskelstyrka. Ossi är en maskin. En spottloska i nävarna (bokstavligen) och han orkar några låtar till.

John Engelberts röst pendlar någonstans mellan Neil Young och rena avgrundsvrål. En trygg ledsagare som säljer in poängen med det bisarra ljudet från gitarren och den obönhörliga bombmattan över trumsetet. Det räcker med en låt, sedan köper jag allt.

ERIK GRENESTAM