Riktigt vilken stjärnstatus operasångaren Bryn Terfel har förstår man inte förrän alla flockas kring honom i foajén efter konserten, på ett sätt som de gör runt kändisar i Hollywoodfilmer. Mobilerna höjs över huvudena och spontana applåder ackompanjerar de många blixtarna. Mitt i allt detta lyckas han med att framstå som jordnära, avspänd och sympatisk - hur gör han?
Så fort Bryn Terfel kommer in på De Geerhallens scen, ironiskt försynt och sneglande på orkestern, tänds uppmärksamheten i den så gott som fullsatta hallen och det hörs spridda, förtjusta skratt. Konserten har inletts med en av Verdis mindre kända ouvertyrer, från "Un giorno de regno", och dirigenten Eva Ollikainen har satt ribban högt med sin förtroendeingivande ledning så vi är redan uppvärmda med jäktat munter musik. Symfoniorkestern är i högform.
Donizettis "Kärleksdrycken" och Boitos "Mefistofele" är två av de första operor som Terfel sjunger ur och de ger honom tillfälle att utveckla sin lekfulla attityd. Fast han är en så klangfull och skönt generös basbaryton, föredrar han att variera sig med mindre konventionella toner: nasala, skränande och viskande som bryter av och levandegör texten. Det är först i de avslutande "The impossible dream" ur "Man of La Mancha" och slagdängan "Granada" som han fokuserar främst på klang. Och då är det minsann vackert, trots att "Granada" egentligen är ganska ointressant.
Det faktum att ännu en solist sjunger i konserten är inte direkt utbasunerat och man hade kunnat tro att denna, sopranen Elin Rombo, skulle blekna vid Terfels sida, men så var inte fallet. Duetterna de sjöng färgades av påtaglig kemi. När Elin Rombo sjöng på egen hand övertygade hon omedelbart med sin mjuka, lätta röst med subtilitet hellre än kraft, också i höjden. Till att börja med var hennes utspel stillsamt, men efter ett par mycket fysiska duetter med Terfel imponerade hon med stor expressivitet i Leonard Bernsteins "Glitter and be gay" ur "Candide".
Med en laxrosa gerbera i handen, som han har tagit från de stora uppsättningarna vid scenens utkanter, ställer Bryn Terfel sig tätt bakom Elin Rombo och hennes klänning glider ner över axeln. Det är "Don Giovanni" och det är relativt lätt att förföra denna Zerlina. Efter att först hållit igen en aning i duetterna ger Terfel sig hän i extranumret ur "Glada Änkan" av Lehár och deras röster svingar sig tillsammans upp i kraftfull, jublande kombination.