Bach komponerade "Juloratoriet" för sex kyrkliga högtider under julhelgen. I dag hör vi oftast verket på annat sätt: inte vid sex kyrkliga högtider utan - vanligen - två konserttillfällen.
I lördags prövades ett annat upplägg: hela oratoriet framfördes i ett sammanhang, låt vara med en rejäl paus emellan.
Detta är krävande för samtliga medverkande, naturligtvis, men musiken vinner nog i enhetlighet vad gäller tolkning och framförande, och vi som lyssnar kan glädja oss åt en helhetsverkan.
Grundstämningen i detta verk är glädje, om inte snarare jubel. Varje framförande måste naturligtvis vara inriktat på detta. Och så var verkligen fallet i lördags, från inledningspartiet till den avslutande koralen "Nun seid ihr wohl gerochen".
Orkestern visade en dansant spänst, koristerna rörde sig ibland - omedvetet? - i takt med musiken, och Marie-Louise Beckmans mjuka rörelser och leende skvallrade om trygg glädje. Två av solisterna log - nästan oavbrutet.
För egen del hade jag lite svårt att uppfatta Annika Hudaks alt i de låga lägena, men njöt av mogna och mäktiga klangen, till exempel i "Mein Liebster herrschet schon".
I Marie Alexis smidiga sopran finns ett härligt flöde, och hennes säkerhet kom särskilt fram i arian "Flösst, mein Heiland".
Olof Lilja hade en krävande uppgift som evangelisten. I den egenskapen har han en verklig tillgång i förmågan att gestalta, att dramatisera, utan att förfalla till operaliknande utspel.
Lars Arvidsson har stora tillgångar: den jämna, starka rösten, den självklara auktoriteten, förmågan att ge texten dramatisk gestalt.
De båda sammanslagna körerna utgjorde ett mäktigt instrument i dirigentens hand, och den mindre kammarkören gjorde mig varmt glad genom sitt sätt att sjunga "Herz, wenn die stolzen Feinde..."
Några av orkesterns utmärkta solister måste också nämnas: Roland Kjellström (violin), Mia Mattson (traversflöjt) och, i synnerhet, Anders Hemström (trumpet).