När jag för två år sedan hörde Jul i folkton-gänget första gången var jag oförberedd, då knockades jag av spelglädjen och kvaliteten. Igår kväll var mina förväntningar högt ställda, ändå infriades de. Konceptet var detsamma nu som då, och liksom förra gången var det en varierad konsert där de sju musikerna hördes både var för sig och tillsammans. Det hela började med att alla sjöng a cappella, stämmorna var klockrena och den unisona sången solid som berget.
Visst har några av artisternas namn mer stjärnglans, åtminstone stod Ale Möllers, Lena Willemarks och Sofia Karlssons namn med större bokstäver på affischer och programblad. Men de övriga musikerna satte rejäl prägel på helheten, och tack vare att de gavs generöst med solistutrymme lyftes de fram från rollen som "bara" ackompanjatörer. En fröjd att höra var exempelvis "Det lyser en stjärna" som Esbjörn Hazelius sjöng till sitt eget överjordiskt vackra gitarrspel.
Visor och psalmer och folklighet - de här benådade artisterna visade att det är en stor konst att lyfta och förmedla det enkla utan att det förvandlas till något annat. Tack vare tydliga rötter och känsla för traditionen kunde de leka och experimentera med uttrycken utan att det varken blev platt eller pretentiöst. Ale Möller viftade med sitt trollspö, inget verkar omöjligt för honom. Den gränslösa Lena Willemark platsar i många olika inramningar, men i det här sammanhanget kommer hon så väl till sin rätt och är så betydelsefull att det inte skulle fungera lika bra utan henne. Extra andaktsfullt och koncentrerat blev det när Sofia Karlsson sjöng, hennes "Gläns över sjö och strand" var dessutom utsökt ackompanjerad och varierad i det lilla formatet.
Den som inte berördes av detta har ett hjärta av sten!