Festligt, Folkligt, Fullsatt - jovisst, de två första F:en stämmer. Men det sista bör bytas ut mot ett annat: Femtiotal! För Refreshments handlar om rotrock à la Chuck Berry, även i julshowen "Rock´n´roll X-mas". Genrens tre grundackord gnuggades in ordentligt, från första till sista nummer. Tyvärr hörde ljudbilden också till en annan tids- ålder, basförstärkaren lät som begravd under den Disney-snö som projicerades i bakgrunden. Micke Finell gjorde inga märkvärdig- heter på sin sax, ändå betydde den mer för helhetssoundet än något annat.
Den här populära gruppen hör hemma på en högre nivå än coverband i allmänhet, men det är trots allt gubbig och "pub-ig" rock som gäller, både covers och egna låtar. För oss som växte upp när det var på riktigt behåller det sin charm, i mitt fall dock bara till en viss gräns. "I´m the real Santa" och många av kvällens andra Santa Claus-låtar gungade riktigt bra, medan musikernas egen fram- toning snarast var trött för att inte säga lam. De hade dock god hjälp av en kitchigt stilfull scenografi, typ raggarbilsprydnader.
När de växlade ner från rock till country lät det inte heller oävet, både "Son of a carpenter" och Willie Nelsons "Pretty paper" var njutbara. Men mest lyfte det när bluesmannen Sven Zetterberg äntrade scenen med sin fullkomligt tveklösa röst och dito gitarrspel. När han levererade blues-snyftaren "Christmas tears" förvandlades konserten från en retro-tripp till något tidlöst.
Louise Hoffsten gör aldrig en dålig spelning, men det var som om hon inte fick sträcka ut ordentligt. Många sånger ur visskatten och den klassiska repertoaren går utmärkt att leka med i bluesform, men "Låt mig få tända ett ljus" visade sig inte höra till dem! Märkligt nog blev däremot "Stilla natt" med Hoffstens och Zetterbergs munspelsduo inte alls dum.
Gunnar Ekermo