Festligt, Folkligt, Fullsatt - jovisst, de tvÄ första F:en stÀmmer. Men det sista bör bytas ut mot ett annat: Femtiotal! För Refreshments handlar om rotrock à la Chuck Berry, Àven i julshowen "RockŽnŽroll X-mas". Genrens tre grundackord gnuggades in ordentligt, frÄn första till sista nummer. TyvÀrr hörde ljudbilden ocksÄ till en annan tids- Älder, basförstÀrkaren lÀt som begravd under den Disney-snö som projicerades i bakgrunden. Micke Finell gjorde inga mÀrkvÀrdig- heter pÄ sin sax, ÀndÄ betydde den mer för helhetssoundet Àn nÄgot annat.
Den hÀr populÀra gruppen hör hemma pÄ en högre nivÄ Àn coverband i allmÀnhet, men det Àr trots allt gubbig och "pub-ig" rock som gÀller, bÄde covers och egna lÄtar. För oss som vÀxte upp nÀr det var pÄ riktigt behÄller det sin charm, i mitt fall dock bara till en viss grÀns. "IŽm the real Santa" och mÄnga av kvÀllens andra Santa Claus-lÄtar gungade riktigt bra, medan musikernas egen fram- toning snarast var trött för att inte sÀga lam. De hade dock god hjÀlp av en kitchigt stilfull scenografi, typ raggarbilsprydnader.
NÀr de vÀxlade ner frÄn rock till country lÀt det inte heller oÀvet, bÄde "Son of a carpenter" och Willie Nelsons "Pretty paper" var njutbara. Men mest lyfte det nÀr bluesmannen Sven Zetterberg Àntrade scenen med sin fullkomligt tveklösa röst och dito gitarrspel. NÀr han levererade blues-snyftaren "Christmas tears" förvandlades konserten frÄn en retro-tripp till nÄgot tidlöst.
Louise Hoffsten gör aldrig en dÄlig spelning, men det var som om hon inte fick strÀcka ut ordentligt. MÄnga sÄnger ur visskatten och den klassiska repertoaren gÄr utmÀrkt att leka med i bluesform, men "LÄt mig fÄ tÀnda ett ljus" visade sig inte höra till dem! MÀrkligt nog blev dÀremot "Stilla natt" med Hoffstens och Zetterbergs munspelsduo inte alls dum.
Gunnar Ekermo