En sen torsdagskväll i november, med regn mot asfalten utanför. På en scen en trappa ner, en vemodets röst. Elin Ruth Sigvardsson är tillbaks i Linköping. En gång i tiden upptäckt av Lars Winnerbäck må Elin redan ha vunnit många hjärtan i Linköping, men den sena konserten lyckas inte locka mycket publik. Runt hundra personer i lyssnarklasserna aktiv till lojt öldrickande konsertpublik närvarar på Platens Bar.
När Elin besökte Linköping i april 2008 var det med fullständig melankoli i varenda textstrof och röstklang. Den Elin som nu återvänt har helt klart blandat upp dysterheten med en stor portion lekfullhet och ös. Musiken är lite snabbare, grumligare, men också med fler optimistiska tongångar än tidigare. Det blir liksom julgransglitter mitt i höstmelankolin, tydligt porträtterat i julljusslingan runt mikrofonstativet på den i övrigt mörka scenen.
Elin Ruth Sigvardsson bjuder på en hel del korn från senaste albumet "Cookatoo friends", men når kanske inte helt oväntat högst publikjubel för sina tidiga spår. I några små glimtar bränner Elin till som en ung Janis Joplin, i andra jobbar hon på med Maia Hirasawa som trolig förebild. Men primärt fortsätter hon att vårda varumärket inom facket djupsint gitarrpop, även om gitarren och fullbandssättningen på scenen stundtals jobbar för högtryck med att skapa tempo framför allvar.