Vilken elegant scenografi på Crusellhallens scen, med galatrappa att skrida vackert upp och ner i för de tre sångerskorna. De utgör ett ganska väl inarbetat team, som trots att de är vana att vara scenens medelpunkter både delade systerligt på utrymmet och sjöng mycket tillsammans. Såväl stämsång som unison dito övertygade, något som inte alls är givet med så utpräglade soloröster.
KlänningsbytenRedan efter två nummer hade de bytt klänning, sedan bytte de igen och sedan tappade jag räkningen. Så visst var det även en show för ögat. Men det finns julsånger och det finns julsånger: det fungerar inte att sjunga "Pie Jesu" och "O kom låt oss tillbedja" som om det var bidrag till schlagerfestivalen - det blir varken underhållning eller förmedling av ett budskap, snarare en artificiell uppvisning av mångsidighet.
I skuggan av KjellmanMen sjunga fantastiskt kan de ju alla tre, och full kontroll hade de på rösterna. I fråga om scennärvaro och utstrålning hamnade alla i skuggan av Björn Kjellman, som visade prov på sin yrkesskicklighet att handskas och kommunicera med publiken. Den lite valpige men sympatiske färöingen Brandur Enni (som Kjellman kallade Bulgur) fick till en acceptabel version av Slades "Merry Christmas everybody" och gjorde bra ifrån sig med den övriga ensemblen, till exempel i ett Disneymedley och i barbershopversionen av "Bjällerklang".
Kvällens finaste stund var inte en julsång, utan Shirley Clamps soulindränkta "Natural woman" - vilken kanonlåt det är!
GUNNAR EKERMO