Sfärernas musik, slår det mig när Östgöta Kammarkör sprider sig i rummet. De ser ut att stå fritt, men ändå antyder något att positioner är kontrollerade. Rösterna klingar i återhållna nära ackord, oavbrutet och stilla, och enstaka personer stiger fram som solister: a feeling of being homeless ? my world is a world of emptiness?I?m probably a failure?
Symphony of Solitarities består av rymd, filosofi och en kyligt stor ensamhet. Motalatonsättaren Sven Hagvils stora körverk från 2006 erbjuder inte så mycket tröst, men en stämningsskildring av ensamheter och avskildhet (som två satser heter) som är mitt i prick. Samtidigt följer inte musiken textens känslosamma djup utan distanserar.
Om det ökar eller minskar ödsligheten, är svårt att veta. Klarinettisten Dan Larsson från Crusellkvintetten bidrog till allvaret med delvis improviserade utkast i rymden.
Kammarkörens behagligt homogena röster gav en mjuk motpol under Hans Lundgrens ledning.
Crusellkvintetten (den före detta Östgöta Blåsarkvintetten) ägnade konsertens första del åt Bernhard Crusell och Anton Reicha.
Crusells Konserttrio för klarinett, valthorn och fagott ställde höga krav på trions virtuositet. Reichas blåsarkvintett i Ess-dur är från hans tid i Paris i början av 1800-talet då han efter studier för Salieri äntligen fick ett genombrott. Hans kompositioner grundlade blåskvintetten som ensembleform.
Idiomatiskt, skönt, perfekt tempo, polerad klang, måttfullt - ett rent nöje att höra.
MOLLY TELEMAN