Kyrkan var full av folk och förväntan, en världsstjärna var i stan. Men man skärpte sig och lyssnade på Barbara Hendricks inte på grund av hennes berömmelse, utan för hennes närvaro och karisma. Den här romansaftonen inleddes med Schumanns "Wilhelm Meisters Lehrjahre". Hendricks sjöng med sådan naturlig pondus att det kändes som om hon skapade sångerna i stunden. Den varma och fylliga rösten är hennes signum, men hon är inte bara ett klanginstrument utan också en suverän texttolkare.
Den endimensionella schablonbilden av Franz Liszt som ett ständigt snabbspelande pianolejon förändrades i och med hans fyra sånger till texter av Victor Hugo och Goethe. Tonspråket var känsligt och ömsint, och här firade Hendricks formidabla nyanseringar triumfer. Därmed gav hon expressivitet och ett konstnärligt värde åt varje enskild ton.
Jag skulle nog gissat att ovanstående kompositörer passade hennes uttryck bättre än Chopins finlemmade transparens. Men hon lade om kursen, skruvade ner det högstämda tonläget och sjöng - på polska - hans sånger som folkliga visor. Underbart!
Hendricks har alltid sjungit med ett generöst vibrato, möjligen har det tilltagit med tiden. Förmodligen var jag ensam i kyrkan om att tycka att när svajningarna blev alltför ymniga i det höga registret så gick det ut över det egenvärde som en noggrant utmejslad melodi bör få. Det inverkade dessutom menligt på intonationen, åtminstone som lyssnarna kunde uppfatta den - åtminstone den här lyssnaren.
Love Derwinger gav Chopins f-mollballad en majestätisk tolkning och spelade de blodfulla ackorden i Liszts "Sonetto del Petrarca" sångbart och vackert. Den måste för övrigt utgöra förlagan till Björn J:son Lindhs "Brusa högre lilla å"...