Donizettis "Kärleksdrycken" kallas en "melodramma giocosa", väl ungefär "munter melodram". Just så framställdes också operans intrig vid lördagens föreställning av Stefan Johansson, som presenterade händelseförloppet för den fulltaliga publiken på ett avspänt och trevligt sätt.
Här gavs Stockholms-operans uppsättning, som hade premiär i december 2003 -- i konsertversion, vilket ju har sina sidor. Dekor och kostym saknas, sångarna står på scenen och sjunger och deras agerande är låt oss säga varierande.
Första akten blev, tycker jag, en rätt tam tillställning -- med ett undantag. Hilde Leidland (Adina), Klas Hedlund (Nemorino) och Andres Larsson (Belcore) gjorde vad de skulle, men det tände inte. Så kom John Erik Eleby (doktor Dulcamara) in på scenen. (Här i Östergötland känner vi Eleby från hans fina insats i "Tokfursten" i Vad-stena för några år sedan.) Och nu lyfte föreställningen: Eleby visade en betryggande vokal och scenisk säkerhet och det var mycket välgörande. Hans be- tydelse för helheten var uppenbar: andra akten fick liv och nerv.
Hilde Leidland har en mycket vacker röst -- kanske kommer den än mera till sin rätt i mer dramatiska roller än denna. Bäst tyckte jag hur som helst om hennes pianissimon. Eva Pilat hade en liten roll men hann demonstrera sina vokala kvaliteter: henne skulle jag vilja höra mera av! Klas Hedlund och Anders Larsson gjorde vad man har rätt att vänta, men imponerad blev jag inte. Det ska förstås sägas att "Una furtiva lagrima" satt fint!
Återstår att intyga att Norrköpings symfoniker självklart skötte sig fläckfritt under Tobias Ringborgs engagerande ledning.