Kan man vara kaxig och nedtonad på samma gång? Ja, jag tror det efter att ha sett Anna Ternheims entré. på scenen. En svart silhuett mot en fond av orange. Vi bjuds på en avskalad version av egna "Better be", titellåten från andra albumet. Det är smakfullt och en lovande inledning på konserten.
Senaste albumet "Leaving on a mayday" visade upp en något ljusare sida av Anna Ternheim. Låtarna hade fått atmosfäriska, begåvade arrangemang av Björn Yttling och nu är vi spända på att få höra dem i rena, akustiska versioner.
No need to worry. Särskilt i pianoballaderna visar Anna att en bra låt är en bra låt. Den dramatiska "Terrfied" är en klar höjdpunkt, avslutande "My heart still beats for you" en annan.
Han sjunger allt bättre när efterhand och har en väldigt distinkt stil, på gott och ont. Jag gillar hennes sätt att frasera, hennes lätt mystiska Greta Garbo-accent och sättet att borra in sig i själva kärnan av låtarna. När hon lyckas med det sistnämnda är hon som allra bäst. Då verkar hon glömma publiken, tar kraften inifrån och det skapar spänning.
Men uttrycket kan också bli lite för enahanda, särskilt i de gitarrbaserade låtarna. Därför är det klokt att hon stoppar in (visserligen säregna) covers av som David Bowies "China girl" och Broder Daniels "Shoreline", som för mig blir kvällens allra vackraste stund.
Egensinnigt och vackert, snyggt ljus och ljud, bra utnyttjande av vinylknaster och en tickande metronom bidrar till det höga betyget. Men ett lite valpigt framträdande, torra mellansnack och ett par riktiga svackor ger ändå känslan att hon kan bättre.
Och du Anna, den där låten No way out" som du inte fick klar för nio år sen, men som blev färdig i går: Glöm den! Trecis allt på "leaving on a mayday" är tio sånger bättre.