Men tajmingen och känslan för det hon sjunger är outstanding. Och förlåt klyschan, men hon gör verkligen varje sång till sin.
Hon öppnar med Rodgers/Hammersteins "It might as well be spring" och får med sig publiken. Det är nog tio år sen jag hörde henne live och jag hör inga stora skillnader rent musikaliskt, men framtoningen är annorlunda. I dag är det stjärnglans runt hennes person.
Ändå verkar hon måna om kollektivet. Kvartetten tränger ihop sig på den stora scenen och Kent själv lutar sig gärna mot flygeln när hon sjunger. Så har hon också ett fantastiskt lyhört band, anfört av maken/arrangören Jim Tomlinson. Att det låter så självklart om Kent och kvartetten är ett kollektivets triumf.
Hon tolkar inte enbart amerikanska standards, utan bjuder också på sånger från Frankrike och Brasilien. Rytmiskt originella "Waters of march" är en höjdpunkt, men allra varmast om hjärtat blir jag när Stacey avslutar setet med sin hypnotiska version av "They can´t take that away from me". För säkerhets skull sjunger hon den två gånger.