Sex medelålders män i gråa kostymer och gula slipsar. Inga instrument, inga mikrofoner, ingen ljusshow. Knappt några rörelser. Hur kan en afton med dessa bli så magisk?
Jo, männen har guld i strupen och total kontroll över det de gör. King?s Singers är en av världens främsta vokalensembler. Den har funnits sen 1968 och med en försiktig förnyelse av medlemmarna vårdar de sitt sound med exakt precision. Stora delar av Linköpings musikliv har mött upp denna afton, det är utsålt och en euforisk stämning i salongen.
Före paus sjunger ensemblen madrigaler från den elisabetanska guldåldern, det vill säga skarven mellan 1500- och 1600-tal. Det är sånger om djur; fåglar, fladdermöss och kreatur. Några av dem, som Thomas Ravencrofts undersköna "The three ravens" får hjärtat att blöda, andra bärs upp av en lakonisk humor.
Det sistnämnda gäller Gyorgy Ligetis bidrag till konserten. Denne ungrare komponerade ett antal nonsens-madrigaler direkt för ensemblen för 30 år sen. Kantiga, roliga. Men även dessa har sublimt vackra passager, som gruppen tar väl vara på. Det är kontrasternas kväll, detta.
Efter paus lossar männen lite på slipsknutarna, sjunger folkmusik, jazzstandards och en del nyskrivet. Publiken smälter för den rena, vackra stämsången i örhängen som "Danny Boy" och "Greensleeves". Själv njuter jag mer av det livfulla arret till det mer otippade numret "Home" av kanadensaren Michael Bublé.
Det är så avspänt, läckert, omväxlande och rasande skickligt att konserten inte har en död sekund. Den stående ovationen är lika given som att Roger Federer skulle vinna Stockholm Open.
Extranumret var extrakul. "Guitarras De Amor" innehöll mycket av det ensemblen står för: fantastisk stämsång, temperament, underhållande kroppsspråk. Samt lite latinsk touch som kontrast till den torra, brittiska humorn.
LOLLO ASPLUND